HÅKAN OLSÉN - SKRIBENT & FOTOGRAF
DALARNA, SVERIGE
Hem • Om mig • Kontakt • Skråväsen • Böcker • Fotokurser • övrigt • Utställningar
ÄLDREBOKEN
MINISTERN PRISADE ÄLDREBOKEN:
”Det bästa dokumentet av äldrevård som Sverige kan erbjuda. Boken illustrerar på ett varmt och respektfullt sätt det unika med varje person. De fina fotografierna visar just människan.”
Maria Larsson, Äldreminister.
Äldreboken är på 200 sidor och gavs ut 2013, i samarbete med dåvarande socialchefen i Hofors Jan Bornestig. Det blev en minst sagt spännande resa inom svensk äldreomsorg av idag. Boken är en sann och verklig beskrivning av en äldreomsorg som präglas av kompetens, värme, empati och kärlek till de gamla.
Många möten och historier. Om livet, om döden, om krämpor, kärlek och minnen, besvikelser och nya insikter.
Alla fantastiska möten med de gamla blev en sann påminnelse om hur försvinnande kort livet är.
MAI-BRITT OHLSSON
Också två fotografier.
Och samma kvinna.
70 år mellan bilderna.
ARNE FORSLUND
Två fotografier.
Det ena en ung charmör som svängde sig både bland krogar och kvinnfolk. Oemotståndlig naturligtvis. 23 år gammal.
Det andra fotografiet är en äldre man som har det svajigt med balansen, och svänger sig bara med rollatorn och katten.
Det är samme man.
70 år mellan bilderna.
GUNNAR WESTLUND, 81 ÅR
En gång i tiden var han god vän med Ingo.
En gång i tiden var han en beryktad boxare, klenväxt men fruktad, med ett EM-guld och flera svenska mästerskap. Högerkroken var hans fruktade vapen.
Sedan gick åren alltför snabbt, och det blev till slut en stroke som knockade honom, och nu sitter han på hemmet på Persgården.
”Jag blev aldrig knockad på alla mina 168 matcher”, säger han, ”jag fick stryk 11 gånger men jag blev aldrig knockad, och aldrig fick jag hjärnskakning heller. De sa att man inte kunde knocka en boxare som inte hade någon hjärna. Men jag fick ju en stroke så någon sorts hjärna har jag väl i alla fall. Men jag klarar mig fram i livet, dunka på varandra så in i helvete som vi gjorde i 20 år, då blir det som det blir.”
Numer tillbringar han dagarna med att valla rollatorn på hemmet. På sommarkvällarna skuggboxar han mot myggen. För tokighet i livet ser han som den största tillgången i att glädja varandra.
”Så ta några bilder, säger han, alltid finns det någon du kan skrämma slag på.”
RINGAREN I HOFORS
Nils-Arne Forslund är 93 år, har fel på balansen och är förbannad.
Därför går han på rehab på Persgården.
Han har gula fläcken på ena ögat och starr på det andra, men det är en annan sak.
Snart ska han flytta hem igen.
”Det går bra här”, säger han, ”men jag är förbannad för det finns ingen att prata med av de som bor här. Igår satt vi fem stycken runt bordet här och ingen sa ett jävla dugg. Tanterna sitter och virkar så dem kan man inte prata med. Jag är inte det minsta intresserad av virkning!”
Förr i tiden hjälpte han sin far med klockringningen i Hofors. Lillklockan på lördagar och storklockan på söndagar. Det ringdes till begravningar, högtider och allt möjligt. När andra världskriget bröt ut ringde han i klockorna fem timmar i sträck. Därför har han nästan ingen hörsel kvar. Hörselskydd var inte uppfunna på den tiden.
”Farsgubben klarade sig bra, fick inga problem med hörseln. Dessutom fick han en gratis gravplats vid klockstapeln som tack för lång och trogen tjänst. Själv har jag mankemang med ögonen, hör illa och med usel balans.
Klart jag är förbannad!”
KÄRLEKSMÖTE
Henrik är -83 och bor i egen lägenhet med hemtjänst.
Astrid är -85 och bor på hemmet.
Ibland träffas de på Hanssons konditori i Hofors och fikar och håller handen. Han säger att han inget hellre vill än att flytta in på hemmet så att de kan vara tillsammans och ta hand om varandra.
Då blir Astrid generad.
När han vill kyssas mitt i gallerian blir det ännu värre.
Men till slut släpper hennes spärrar.
Som två tonåringar hånglar de loss på golvet mellan systembolaget och mataffären.
Det finns ingen åldersgräns för en smäktande kyss.
Som sagt var.
FREDAGSMYS PÅ HEMMET
När hösten kommer är det spa varje fredag.
Fot och handmassage, manikyr och pedikyr och ansiktsbehandling.
Och ett glas vitt vin!
VÄRMANDE HÄNDER
Åtta par.
Snickarhänder, bondhänder, affärsbiträdeshänder, hemmafruhänder. Och så vidare.
Tillsammans cirka 700 år.
Händer som fått känna på det mesta.
Ungdomlighet och ålderdom.
Smärta och glädje.
Händer av alla fack och fasoner.
OM DÖDEN
”Nästa gång du kommer till Persgården vill jag att du
kommer upp till mig. Jag känner att livet är på väg att
lämna mig, så du får skynda dig!”
Så sa Ingrid Lindberg, 98.
”Jag kommer om en vecka”, sa jag.
”Bra, då ska jag vänta på dig!”
En vecka senare träffade jag Ingrid på rummet.
”Nu är jag närmare döden än när du var här senast,
mycket närmare, nu flåsar den mig i nacken. Men vet du…
den skrämmer mig inte, tvärtom. Jag ser den som en vän – en mycket god vän dessutom.”
Och ljuset strilar vackert in på hennes ansikte genom
fönstret, som om det vore ljusa änglar som ger henne kraft att prata om döden, sin längtan efter att stilla få somna in.
”Jag är mätt efter alla år, säger hon, krafterna har sinat och jag har ingen koll över mina sinnen längre. Jag vill somna gott och aldrig vakna igen. Det finns ingen gubbe i himlen som kallas Gud som tar hand om mig. Det är själva livet som är Gud. Förstår du, unge man!”
ROLLATORVASAN
Dagen efter det ”riktiga” Vasaloppet äger ett annat Vasalopp rum i lite mindre skala på hemmet i Torsåker. Skidorna är utbytta mot rollatorer, nummerlapparna från 60- talet, medelåldern runt 85.
Kanske har det ännu inte fått den status det förtjänar; knapphändiga sponsoravtal, ingen tv-sändning, en handfull åskådare. Men likväl kontroller både i Risberg och Evertsberg, bergspris och blåbärssoppa.
PROMENAD I REGNET
”Det har regnat så infernaliskt denne sommaren så jag vet ingen råd. Här sitter man på hemmet hela långa vintern och väntar på att få komma ut och lufta ansiktet, och då ska det regna stup i kvarten. Det ska vara solsken när man blir gammal och inget annat. Förstår du!”
Tre färgglada brudar; Ester 89, Marianne 90 och Ruth 88 har trotsat elementen och gett sig ut på promenad i blötan. Plötsligt stannar de till, och Marianne klargör småilsket för vädergudarna vad hon tycker. Det blir en blandning av sång, svordomar och bön.
I morgon skiner solen!
ALVAR ERIKSSON, 77 ÅR!?!
Lorem ipsum, mm
LENNART ERIKSSON
”Dig har jag aldrig sett”, skrattar han,” jodå, det har jag visst. Men du är lycklig du som inte har en sådan här, och pekar på sin hörapparat. Du kan få dem om du vill, sedan kan du låtsas höra bara när du vill.”
Sedan skrattar han och plirar med hela ansiktet.
”En gång hade jag en kiosk i Öje, sedan drog de om vägen och kunderna försvann. I dag står den tom och öde. Så vad gör man när livet är en strid, hur fan ska då särken vara? Ja, jag har mina uttryck som du förstår, och då tänker jag på Hector. Han är en hund förstår du och nu står han och ylar för att jag är på hemmet och han på ett hundpensionat. Men en sak ska du veta, Hector vill alltid gå och lägga sig prick klockan tio. En gång försökte jag få honom att stanna uppe till halv elva, men då var han sur i tre dagar. Ja det blir dyrt att ha hund i slutändan, det blir dyrt i slutändan med allting. Vissa saker lär man sig med tiden. Men ha det bra så länge. Hoppas att det varar länge, länge, länge.”
EN SUP PÅ HEMMET
Karin -86, Astrid -92, Astrid -93 och Elsa -90 delar på en flaska Cuarenta.
De dricker bara när de blir bjudna, när någon kommer och hälsar på. Sällan eller aldrig går de på systemet, för det är precis som det ligger något skamligt över det.
-Vi har ändå inget att göra så vi kan lika gärna dela på en pava likör, säger Karin, och bli lite småfnittriga i huvudet Så nu låser vi snart dörren så det kan bli en riktig fest. Drick så ni blir roliga. Skål, botten upp!